Mina äldsta döttrars farfar. Han ligger sjuk på intensiven med SVÅRA besvär....
Han har varit min svärfar under många år. Och jag har tyckt om honom.

Min kusin har måsta ta beslutet att en kär hundvän inte längre kan vara med dom.

Och jag tänker på hur SORGEN alltid finns i närheten...

När jag växte upp tänkte jag nästan alltid på hur det skulle bli när min mamma och pappa dog. Det var min fasa...
Dom gjorde det, dom dog...Och jag har trots allt överlevt det. Även om livet haltat efter det.
Jag tänkte: Nu är det gjort !! Nu har jag iallafall inte DET kvar att måsta uppleva...

Jag har misst små( och stora..) djurvänner jag oxå. Det är en sannslöst svidande sorg det oxå.

Jag har blivit gruvligt sviken....Sörjt halvt ihjäl mej men kravlat mej upp igen. Ärrad och trasig men med ett relativt bra läkkött ( Mycket fult ord !!)

Barna mina som jag ALLTID velat ha i tryggt förvar under mina hönsvingar har råkat ut för en hel del elände....

Den lurar lixom där hela tiden !! Och slår till rätt som det är...SORGEN.

Och hur hanterar man det ??

Kanske det bästa är att samla på sej BRA-heter....